När det regnar
och blir mörkt och höst
då kommer “Skuggan”
med beslöjad röst och säger:
– Du, följ med…! Ner, ner, ner…
Du skriker:
– Nej! Jag känner dig…!
Och du flyr till människor,
oh, till människor…
När det blir höst
och åskan går
och blixtar lyser upp
dina blöta spår,
igenom löv och gräs
som gulnat av solen,
du aldrig såg…
Du aldrig såg…
Det finns en dy,
ett djupt svart hål,
dit inget språk
från människa når.
Därunder finns ett rum
med en orgelton
så stark och varm
och mörkt, mörkt röd…