Den rasande balansen

När det kalla kriget rasade ut såg världen förvånat på.
Vad ska vi nu göra svart och vitt?
Allt blir ju inte vitt ändå!
Nu kan vi ju alla famna varann’
som fria systrar och bröder.
Att det alltid ska hittas på nya problem:
religioner och det där med ”Norr” och ”Söder”…

Nu är det ju fritt fram för alla
att på lika villkor skaffa sig ”klöver”
och de elektroniska pengarna far, med ilfart,
medan sophinken svämmar över…
Så katten på råttan och råttan på repet…
och nå’n stackare fick repet runt nacken!
Han gapar om reglernas ojämlikhet,
vi som skrev dom så bra… –Jo, det är tacken!

Men katten vet att springer man runt, runt, runt…
så, biter man sej till slut i svansen.
Det finns nå’t som jämnar ut sej
i den rasande balansen…

Du speglar dej i ditt fiasko
eller din framgång varje natt.
Men spegeln börjar bli bucklig
och de långa fingrarna lockar till skratt.
– Se upp för repet! Var hellre råttan
i den hårdnande konkurrensen.
Den som faller tyngst är oftast den
som solar sej i glansen.

Så, ”Vacklaren” vacklar vidare,
driven av sitt inre tvång
att ständigt tvingas att bryta
rytmen i sin gång…
Och ”Narren” skrattar sitt ivriga skratt
och låtsas ett snedsteg på branten.
Han får oss alla att hålla andan,
han trivs, han, där på kanten…

Och många lockas vi upp på berget
för att delta’ i dansen
och många får känna suget i luftens virvel
i den rasande balansen…

Comments are closed