Försvann

Båten lämnade hamnen, ut i natten,

och luften blev rå.

Jag nöp mig hårt i armen och tänkte

att det är inget som går att förstå.

Ljusen tändes långsamt i staden på avstånd

och gestalten på piren blev grå.

Hungern slog till som en lokatt

och törsten blev farlig, den natten,

som försvann i det blå…

Försvann…

som allting försvinner som töcken i fjärran.

Försvann…

allt rinner ständigt strömmande undan.

Försvann…

du får aldrig tillbaks det som var när du blundade.

Mitt på jorden, där solen är som starkast

låg vår ö.

Det sa’s i byn att fanns skorpioner i sanden

men ingen av oss tänkte på att dö.

Alla var dårar, alla var unga, på väg någonstans,

på väg in i solnedgångens glöd.

En dag kom du med båten,

såg på mig

och vi delade vårt vin och vårt bröd.

Du sa att du sökte den fråga,

vars svar är:

– Kärlekens längtan till död.

“Vi går utefter stranden,

som är öde i hettan,

med doften av timjan

från kullarna

bakom.

Vi lägger oss i sanden,

med ryggen mot himlen

och längtan från naveln

och begraver våra näsor

i tång.

Vänder panna mot panna,

bland drivved och snäckor

som snart ska malas

av havet

till sand.

Och vågen ska landa

där den alltid har landat

och snart ska du finna

att frågan

aldrig fanns.

Några fiskare ser oss,

vänder utåt med båten,

en myra kryper

i ditt hår.

Jag är en uppspolad bjälke,

du är en mussla,

jag ser ditt öga och ditt öde,

reser mig

och går.”

Försvann…

som allting försvinner som töcken i fjärran.

Försvann…

allt rinner ständigt strömmande undan.

Försvann…

du får aldrig tillbaks det som var när du blundade.

Båten lämnade hamnen, uti natten

och luften blev rå.

Ljusen tändes långsamt i staden på avstånd

och gestalten på piren blev grå…

Comments are closed