Och så kom en dag till

Vi rusta’ en vagn,
en sån som alltid håller,
tills den säger till om att få bli skrotad.
En sån som alltid startar,
när tillvaron är hotad.
Den bad mej om en skruv till och fråga’:
– Ska du inte stanna där du är rotad…?
och den sa:
– Du, akta dej för lyckan, hon har alltid varit lättfotad…!
Och så kom en dag till…
med en måne på drift
och jag sparka’ på vagnen och sa:
– Det är alltid jag som vinner till sist!
Och så kom en dag till…
när det, så att säga, börja’ dra ihop sej till åska,
då sa vagnen:
– Varför sån brådska?

Vi for rakt ut i öknen.
Vi for rakt ut bland spöken.
Jag blev rädd som ett barn
och försökte fly genom kröken.
De dolda gestalterna brann
och vi kasta’ sand på varann’ genom röken.
Men på den här skolgården gick det inte
att ropa på ”Fröken”!
Och så kom en dag till…
med en måne på drift
och vi for förbi många som försökte att få sej en lift!
Och så kom en dag till…
och jag tyckte att luften börja’ klarna.
Då sa vagnen:
– Jag vill till skroten,
kom ihåg att jag varna’!

Så vi vila’ ett tag
nere i hamnen bland skjulen.
Sen tanka’ jag ’n full
och smörjde alla hjulen.
Då kom hon förbi, ”Lyckan”, den slinkan,
vände ryggen till… och jag såg att:
– Huh… hon var egentligen en ganska ful en!
Men jag satte efter, för jag ville ha en stund med henne,
även om den skulle va’ stulen…
Det blev blinkande blåljus och ”Vagnen”, han är på skroten.
Och jag börja långsamt förstå
att skulle jag vidare
så fick jag använda foten.
Så jag började gå
mest för att det är för svårt att vara stilla,
men just när jag såg hennes rygg
så tror jag att hon trilla’.
Och då, när korsvägen kom,
så vek sej bena’!
Och jag hörde hur dom skratta
när jag fortsatte på knäna…

Comments are closed