Perrongen

Där stod hon –

kvinnan utan namn.

Kanske log hon –

åt åren som försvann

Där sprang dom –

flickor nästan nakna.

Inget förstod dom –

kropparna nyss vakna.

Där gick han –

flaskornas man.

Han plocka flaskor, han,

till sin blåa vagn.

Han sökte flaskor,

fyllda eller tömda.

Han kallades samlaren

av de redan dömda.

Tågen gick från perrongen.

Ingen hörde den underliga sången.

Där kom dom – kompassernas män!

Ingen av dom hitta hem.

Där kom han –

pojken med snagg.

Han bar på sitt

aggressiva slagg.

Sparka fimpar på spåren.

Varje spark

för de svarta åren.

Där kom dom – kompassernas män.

Ingen av dom hitta hem.

Tågen gick från perrongen.

Ingen hörde den underliga sången.

Där satt dom –

i samma vagn.

Alla i sitt eget land.

Och nog såg hon –

kvinnan utan namn –

både pojken

och flaskornas man.

Sen försvann dom bort genom natten,

med flickorna, fnittret och skratten.

Och där kom dom, kompassenas män.

Ingen av dom hitta hem.

Och tågen gick från perrongen.

Ingen hörde den underliga sången.

Comments are closed